Så där ja, nu är jag tillbaks igen. Efter en sjukt bra vecka på Peace & Love i Borlänge.

Vi såg en jäkla massa band faktiskt. Jag skrev ju ner en lång lista på band jag tänk att se, men var ändå inställd på att kanske se ungefär hälften. Eftersom tiden liksom inte brukar räcka till. Men jag är ganska nöjd över det antal artister vi såg!

 

Dessa såg jag ifrån början till slut, men sedan såg vi ju förståss lite här och där. Det enda jag ångrar är att jag missade The Subways, Maria Mena och Hardcore Superstar. Men annars har det varit rikt med live-musik den här veckan!

 

Onsdagen var helt klart bäst, musikmässigt i alla fall. Dropkick Murphys, Rise Against & Simple Plan.

Dropkick var sådär, ljudet kunde varit bättre. Inte bara där vi stod, utan det var fler som tyckte likadant.

Sedan kanske det berodde på att jag inte kunde så många låtar. Jag ville egentligen bara höra "I'm Shipping Off To Boston". Och när de väl spelade den så skippade de introt helt och körde igenom den rekordsnabbt. Jag menar, den refrängen hade de ju i stort sett kunnat spela hur många gånger som helst, publiken blev ju galen när den började. Men jag ångrar absolut inte att jag såg dem, tycker fortfarande att det är ett grymt häftigt band.

 

Sedan var det dags. Vi skulle äntligen få se Rise Against live. Och ja, vad ska jag säga? Vi stod längst fram, alla på scenen gav max 1000 igenom hela spelningen och allt var bara så där grymt bra. De bästa låtarna just då var Savior, och Hero Of War förståss. Kan inte riktigt beskriva hur magiskt det var när Tim tog fram den acoustiska gitarren och började sjunga med sin hesa stämma "He said son..". Samtidigt som man omringades utav gråtande ansikten och en publikkör som sjöng så att det ekade tillbaks till bandet. Då såg jag hur han log lyckligt och man visste att man var en utav dem som gjorde det möjligt. Grym känsla!

 

Som om detta inte var nog, så sprang vi bort till nästa scen där vi snart skulle få stå ansikte med ansike med grabbarna i Simple Plan. Bandet som hjälpte en igenom högstadiet med de där tonårstexterna som passade så bra just då.

Själv har jag inte lyssnat på dem särsklit mycket sedan den där högstadietiden och kände mig inte så star-struck som jag definitivt hade varit för 5-6 år sedan. Tills de kom utspringande på scenen och drog igång "Shut Up". Var tillbaks på ett ögonblick och det höll i sig ända tills slutet.

Fick ett sånt där lyckligt gråtögonblick också. Visste att det skulle bli så, att så fort de spelade introt till Perfectn skulle det inte gå att hålla emot längre. I slutet utav låten förvandlades lyckotårarna till lycko-SKRIIIK, när sångare Pierre klev ut i publiken och körde den sista versen. Max två meter ifrån stod vi, så nära att man kunde se alla ansiktskonturer, det där är lycka!

Allt var så bra, enligt mig kunde de inte ha valt en bättre spellista. Haha, det kändes nästan som att de hade plockat ut mina absoluta favoriter. Only for you, Kickan.

Förutom gråtögonblicket så var nog den härligaste stunden när de spelade Summer Paradise. WOW, vad det gav sommarkänslor! Blå himmel, strålande sol, glada sjungande människor till en grymt låt och ett fantastiskt live-band. Det bästa var att när låten drog igång kickade söta Pierre ut en massa gigantiska badbollar som publiken slog upp och höll i luften under hela låten.

 

Filmade som en galning. Men vi stod alldeles för långt fram på både Rise Against och Simple Plan för att kameran skulle ta upp något ljud. Så fort basarna hörs så dånar det bara i kameran. Har dock snappat upp och klippt ut några acoustiska delar i alla fall. Enjoy!